Anarkismen, den spanska
revolutionen och maktfrågan

Av Murray Bookchin

När anarkismen idag har blivit le mot du jour i radikala kretsar, bör skillnaden mellan ett samhälle baserat på anarki och ett baserat på socialekologins principer tydligt klargöras. Autentisk anarkism eftersträvar framförallt individens frigörelse från alla etiska, politiska och sociala restriktioner. Men i sin strävan att göra detta misslyckas den med att ta itu med den avgörande och mycket konkreta frågan om makt, en fråga som alla revolutionärer måste brottas med under en samhällsomvälvande period. Istället för att förklara hur människor, organiserade i konfedererade folk-församlingar, kan erövra makten och skapa ett fullt utvecklat frihetligt samhälle, betraktar anarkister makten som något som till sin natur är en sjuk ondska som måste krossas. En gång sa till exempel Proudhon att han skulle dela upp makten och fördela den hos så små enheter som möjligt. Proudhon kan mycket väl ha syftat på att ett styre bör reduceras till den minsta enhet som kan utöva auktoritet över individen, men hans yttrande förevigar illusionen om att makten faktiskt kan upphöra att existera, en föreställning som är lika absurd som idén att tyngdlagen kan avskaffas.

De tragiska konsekvenserna av denna illusion, som har tyngt anarkismen sedan dess uppkomst, kan bäst förstås genom att vi undersöker en avgörande händelse under den spanska revolutionen 1936. Den 21 juli besegrade Kataloniens, speciellt Barcelonas, arbetare General Francisco Francos trupper. Därigenom skaffade de sig kontroll över Spaniens största industriella region. Denna var en av landets största provinser och inkluderade flera nyckelstäder längs Medelhavets kust och ett rejält jordbruksområde i hjärtat av den iberiska halvön. Dels som ett resultat av en inhemsk frihetlig tradition och dels som ett resultat av inflytandet från CNT-fai, Spaniens massmobiliserande anarkosyndikalistiska fackförenings-rörelse, började det katalanska proletariatet att organisera ett enormt nätverk av kommittéer och församlingar för bland annat försvars-, grannskaps-, försörjnings- och transportfrågor. Samtidigt tog de mer radikala lantbrukarna på landsbygden (vilka utgjorde en betydande del av landbygdens befolkning) över och kollektiviserade jorden. Katalonien och dess befolkning skyddades från en eventuell motattack av en revolutionär milis, som oaktat sina ofta uråldriga vapen var tillräckligt väl-beväpnad för att besegra en vältränad och välutrustad armé och polisstyrka. Kataloniens arbetare och lantbrukare hade i själva verket slagit sönder den borgerliga statsapparaten och skapat ett radikalt nytt styre, eller med andra ord ett styrelse-skick. På så vis utövade de själva direkt kontroll över allmänna och ekonomiska angelägenheter genom institutioner som de själva skapat. För att säga det rakt ut: de hade tagit makten – inte endast genom att byta namn på existerande förtryckande institutioner utan genom att bokstavligen förstöra dessa gamla institutioner och skapa radikalt nya, vars form och innehåll gav massorna rätt att definitivt utforma ekonomins och styrelseskickets verksamhet i regionen. (1)

Nästan som en självklar sak gav vanliga militanter – de flesta medlemmar i CNT, utan vars vägledning det nya styrelse-skicket aldrig hade skapats – sin anarkosyndikalistiska fackförening auktoriteten att organisera en revolutionär styrelse och förse den med politiska riktlinjer. Oaktat ryktet om dem som odisciplinerade, var majoriteten av CNT:s medlemmar, eller cenetistas som de kallades, frihetliga syndikalister snarare än anarkister; de var starkt hängivna en välstrukturerad, demokratisk, disciplinerad och koordinerad organisation. I juli 1936 agerade de inte enbart med en veder-börlig respekt för ideologi. De agerade dessutom på eget initiativ och skapade sina egna frihetliga former, som till exempel stadsdelsråd och församlingar, fabriksförsamlingar och en stor mångfald av löst sammansatta kommittéer som bröt igenom de förutbestämda schabloner som dogmatiska ideologer hade prackat på den revolutionära rörelsen.

Den 23 juli, två dagar efter att arbetarna hade besegrat det lokala Francoupproret, samlades ett katalanskt regionalt CNTplenum i Barcelona för att bestämma vad man skulle göra med det styrelseskick som arbetarna placerat i fack-föreningens händer. Ett fåtal delegater från den militanta Bajo de Llobregatregionen (i utkanten av staden) krävde ivrigt att plenumet skulle deklarera frihetlig kommunism och slutet på den gamla politiska och sociala ordningen. Arbetarna som CNT gjorde anspråk på att leda var med andra ord villiga att ge plenumet den makt som de hade erövrat och det samhälle som deras militanter hade börjat omvandla.

Genom att acceptera den makt som nu erbjöds dem hade plenumet varit tvunget att förändra hela samhälls-ordningen i det väldiga område som nu låg under CNT:s faktiska kontroll. Även om ett sådant steg inte hade varit mer permanent än »Pariskommunen« hade det producerat en »Barcelonakommun« av ännu mer minnesvärda proportioner. Men till många militanters förvåning var plenumets medlemmar inte villiga att ta detta betydande steg. Det hedrar delegaterna från Bajo de Llobregat och CNTmilitanten Juan García Olivier att de försökte få plenumet att ta den makt som det redan ägde, men Federica Montsenys talarkonst och Abad de Santilláns argument (två CNTledare) övertygade plenumet om att inte ta detta avgörande steg, bland annat genom att stämpla det som ett »bolsjevikiskt maktövertagande«.

Detta misstags monumentala karaktär bör uppfattas helt och fullt eftersom det avslöjar alla självmotsägelser i den anarkistiska ideologin. Genom att inte lyckas skilja på ett styrelseskick och en stat förväxlade CNTledarna – som vägleddes främst av den anarkistiske Abad de Santillán och Federica Montseny – ett arbetarstyre med en kapitalistisk stat och förkastade därigenom makten i Katalonien vid en tidpunkt när den faktiskt låg i deras händer. Genom sin vägran att utöva den makt som de redan hade erövrat, eliminerade inte plenumet makten som sådan; det förflyttade den enbart till de allra mest förrädiska av CNT:s »allierade«. Det behöver knappast understrykas att de gamla härskarklasserna firade detta fatala beslut och hösten 1936 långsamt skred till verket för att omforma arbetarstyret till en »borgerligt demokratisk« stat. Som en följd av omständigheterna, öppnade de därmed upp för en allt mer auktoritär stalinistregim.

Det historiska CNTplenumet förkastade helt enkelt inte bara den makt som fackföreningens egna medlemmar hade vunnit till priset av åtskilliga liv. De vände faktiskt ryggen åt en av det sociala och politiska livets mest grundläggande aspekter och försökte ersätta verkligheten med en dagdröm på det mest barnsliga vis. De förkastade inte enbart den politiska makt som arbetarna redan hade placerat i dess händer, utan förnekade även själva maktens legitimitet och dömde ut makten som sådan – även i frihetlig, demokratisk form – som en evig ondska som måste utplånas. Varken plenumet eller CNT:s ledarskap gav vid något tillfälle minsta bevis på att de visste vad de skulle göra »efter revolutionen« (för att använda titeln på Abad de Santilláns utopiska avhandling mot hans eget beteende i plenumet). CNT hade således propagerat revolutioner och teatraliska uppror i åratal – i början av 1930talet hade de tagit till vapen om och om igen utan minsta utsikt att lyckas förändra det spanska samhället – men när de till slut kunde få ett betydande inflytande över samhället så stod de med en förbryllad min, nästan häpna över sina arbetarklassmedlemmars framgång i strävan att uppnå de mål som fanns inbäddade i deras retorik. Detta handlar inte om bristande mod. Det handlar om CNTFAI:s bristande teoretiska insikt om de steg som plenumet hade varit tvungna att ta för att verkligen behålla makten som de erövrat – makt som de i själva verket var rädda att behålla (och som de aldrig borde tagit utifrån anarkismens logik) i och med att de strävade efter att avskaffa makten, istället för att helt enkelt sätta den i händerna på proletärer och lantbrukare.

Om vi kan lära något av CNTledarskapets grundläggande misstag så är det att makten inte kan avskaffas i större utsträckning än gravitationen – den är alltid en del av socialt och politiskt liv. Makt som inte finns i massornas händer måste oundvikligen hamna i förtryckarnas. Det finns ingen garderob där den kan stoppas undan, ingen förtrollande ritual som kan få den att försvinna, ingen övermänsklig sfär dit den kan undanstökas – och ingen simpel ideologi som kan få den att försvinna med hjälp av moraliska och mystiska trollformler. Föregivet radikala personer kan försöka ignorera makten, som CNTledarna gjorde i juli 1936, men den kommer att förbli gömd på varje möte, förtigen i allmänna aktiviteter och dyka upp gång på gång vid varje demonstration.

Låt mig med risk för upprepning understryka att den verkligt relevanta frågan som anarkismen står inför inte är om makten kommer att existera utan om den kommer att vila i elitens eller folkets händer – och huruvida den kommer att ges en form som står i överensstämmelse med de allra mest avancerade frihetliga ideal eller om den kommer att tjäna reaktionen. Istället för att ha avböjt den makt som dess medlemmar erbjöd dem, skulle CNTplenumet ha accepterat makten, stadfäst och legitimerat de nya institutioner genom vilka det spanska proletariatet och de spanska lantbrukarna hade kunnat bibehålla sin ekonomiska och politiska makt.

Istället blev spänningen mellan poetiska krav och en smärtsam verklighet till slut outhärdlig och i maj 1937 drogs resoluta CNTarbetare in i en öppen strid med den borgerliga staten, i ett kort men blodigt krig inuti inbördeskriget. (2) Till slut undertryckte den borgerliga staten den syndikalistiska rörelsens sista uppror och slaktade hundratals om inte tusentals CNTmilitanter. Hur många som dödades kommer vi aldrig att få veta, men vi vet att den motsägelsefulla ideologin som kallades anarkosyndikalism förlorade merparten av de efterföljare som den hade sommaren 1936.

Istället för att ignorera maktens problem måste sociala revolutionärer ta itu med frågan om hur makt-en kan ges en konkret institutionell frigörande form. Att strunta i detta och gömma sig bakom föråldrade ideologier som är irrelevanta i relation till dagens överhettade kapitalistiska utveckling, är endast att leka revolution och förlöjliga minnet av det otal militanter som har gett allt för att uppnå en sådan.

Översatt av Mats Runvall och Jonathan Korsár

Noter

1. Dessa syndikalister betraktade de medel med vilka de genomfört denna omvälvning som former av direkt aktion. I kontrast till de upplopp, den stenkastning och det våld som många anarkister idag lovordar som »direkt aktion«, syftade syndikalisterna med termen på de välorganiserade och konstruktiva aktiviteter som direkt hör samman med att förvalta gemensamma angelägenheter. För dem innebar direkt aktion skapandet av ett styrelseskick, formandet av folkliga institutioner samt formulerandet och antagandet av lagar, regleringar och liknande – vilket autentiska anarkister uppfattade som en begränsning av den individuella »viljan« eller »autonomin«.

2. Under det kommande året upptäckte CNT-ledarna att även om de förkastat de katalanska proletärernas och lantbrukarnas makt, så medförde inte detta att de förkastade den makt de själva kunde erövra. Flera CNTledare gick faktiskt med på att delta i den borgerliga staten som ministrar och tjänstgjorde vid tidpunkten för undertryckandet av deras medlemmar i slaget om Barcelona i maj 1937.