| ISSUE # 2 | NOVEMBER 2002 |
| [ Appendix | English | Print version | Questions ] |
Av Murray Bookchin
Blir tjugohundratalet det mest radikala århundrade vi någonsin varit
med om eller det mest reaktionära? Eller kommer vi helt enkelt att träda
in i ett grådaskigt tidevarv präglat av dyster medelmåttighet?
Detta beror helt och hållet på vilken sorts social rörelse
och vilket program radikaler lyckas skapa med hjälp av den teoretiska,
organisatoriska och politiska rikedom som ackumulerats under det revolutionära
tidevarvets två sista århundraden. Vi står vid ett vägskäl
i mänsklighetens historia och vårt vägval kan mycket väl
komma att avgöra vår arts framtid för flera hundra år
framåt. Det irrationella samhälle vi lever i utrustar oss med kärnvapen
och biologiska stridsmedel och så länge det förhåller
sig så kan vi inte utesluta att mänsklighetens djärva företag
i sin helhet kan komma att få ett förödande slut. Tar vi militärens
och militärindustrins utstuderade tekniska planer i beaktande är vi
tvungna att bland de framtidsscenarier som massmedia målar upp i början
av tjugohundratalet inkludera den mänskliga artens självutrotning.
För att dessa synpunkter inte ska framstå som alltför apokalyptiska bör jag understryka att vi även lever i ett tidevarv där mänsklig kreativitet, teknik och fantasi kan producera storverk och ge oss samhällen med en omfattande grad av frihet som vida överträffar de dramatiska visioner om frigörelse som formulerades av samhällsteoretiker som SaintSimon, Charles Fourier, Karl Marx och Peter Kropotkin.(1) Många av den postmoderna tidens tänkare har slappt hävdat att vetenskap och teknik är de principiella hoten mot mänsklig välfärd. Ändå har få discipliner givit mänskligheten en lika häpnadsväckande kunskap om livets och materiens innersta hemligheter, eller bättre försett vår art med förmågan att förändra alla viktiga aspekter av verkligheten och öka välbefinnandet för både mänskliga och ickemänskliga livsformer.
Vi står alltså inför ett val. Vi kan antingen följa en väg som leder mot ett grymt »slut på historien«, en väg på vilken en banal serie meningslösa händelser ersätter genuina framsteg. Eller så kan vi ta oss vidare i riktning mot det sanna historieskapandet längs en väg på vilken mänskligheten verkligen gör framsteg mot en rationell värld. Vi står inför valet mellan en vanhedrande final, som möjligen inkluderar kärnvapenkrigets katastrofala utplåning av historien som sådan, och historiens rationella förverkligande i ett fritt, materiellt rikt samhälle i en estetiskt utformad miljö.
Trots de tekniska underverk som härskarklassens (det vill säga bourgeoisiens) konkurrerande företag utvecklar för att uppnå hegemoni över varandra finns det i dagens samhälle ytterst lite av subjektiv natur som kan gottgöra detta samhälle. Precis vid den tidpunkt då vi som art är kapabla att producera medlen för fantastiska objektiva framsteg och förbättringar av mänsklighetens betingelser och av den ickemänskliga naturens värld – framsteg som skulle kunna ge oss ett fritt och rationellt samhälle – så står vi nästan nakna i moraliskt avseende inför våldsamma angrepp från samhälleliga krafter som mycket väl kan komma att ta livet av oss allihop. Framtidsprognoser är förståeligt nog mycket osäkra och misstros lätt. Pessimismen har blivit mycket vanlig i takt med att kapitalistiska samhällsförhållanden borrat sig djupare in i det mänskliga sinnet än någonsin tidigare och i takt med att kulturen genomgått en så omfattande regression att den nästan helt försvunnit. För det stora flertalet framstår idag de hoppfulla och väldigt radi-kala vissheter som präglade tjugoårsperioden mellan ryska revolutionen 1917–18 och slutet av spanska inbördeskriget 1939 som nästintill naiva.
Ändå måste vårt beslut att skapa ett bättre samhälle, och vårt val av sätt att göra det på, komma inifrån oss själva, utan hjälp av vare sig gudaväsen, mystiska »naturkrafter« eller karismatiska ledare. Om vi väljer vägen mot en bättre framtid så måste vårt val vara en konsekvens av vår – och enbart vår – förmåga att lära av det förflutnas materiella läxor och bedöma våra verkliga framtidsutsikter. Vi kan inte grunda oss på verklighetsfrämmande föreställningar framtrollade från vidskepelsens mörka helvete eller, absurt nog, från universitetens branta strömfåra. Istället måste vi ta fasta på den uppfinningsrikedom som konstituerar själva vår mänsklighet och den naturliga och sociala utvecklingens essentiella grunddrag, i motsättning till de samhälleliga sjukdomstillstånd och olyckshändelser som lett in mänskligheten på sidospår från dess förverkligande i medvetenhet och förnuft. Vi har fört historien till en punkt där nästan allt är möjligt, åtminstone allt av materiell natur. Vi har även lämnat ett förflutet bakom oss som var ideologiskt genomsyrat av mystiska och religiösa element producerade av den mänskliga fantasin. Nu står vi inför en ny utmaning som mänskligheten aldrig tidigare stått inför. Vi måste medvetet skapa vår egen värld, inte i enlighet med absurda demoniska fantasier, ogenomtänkta vanor och skrämmande fördomar, utan enligt förnuftets, reflektionens och diskussionens rättesnören, vilka utmärker vår art.
I
Vilka faktorer ska då vara avgörande för vårt val? Av stor betydelse är till att börja med den enorma ansamling av social och politisk erfarenhet som dagens revolutionärer har tillgång till. Denna erfarenhet fyller bildligt talat ett lager-hus med kunskap och förvaltar vi den på ett riktigt sätt kan den hjälpa oss att undvika de hemska misstag som våra föregångare begått. Därigenom skulle vi kunna låta mänskligheten slippa de förskräckliga plågor som det förflutnas misslyckade revolutioner fört med sig. Helt avgörande är dessutom den potential för en ny teoretisk katapult som har skapats av idéhistorien, en potential som tillhandahåller de medel som behövs för att slunga en gryende radikal rörelse bortom existerande sociala villkor in i en framtid som främjar mänsklighetens frigörelse.
Men vi måste också vara fullt medvetna om omfattningen hos de problem vi står inför och fullständigt på det klara över var i utvecklingen av den rådande kapitalistiska ordningen vi befinner oss. Vi måste uppfatta gryende sociala problem samt ta itu med dessa i ett program för en ny rörelse. Kapitalismen är utan tvivel den mest dynamiska samhällsform som uppträtt i historien. Den kommer givetvis per definition alltid att vara ett system för varuutbyte i vilket ting tillverkade för försäljning och profit genomsyrar och fungerar som mellanhand i de flesta mänskliga relationer. Ändå är kapitalismen ett ytterst föränderligt system som kontinuerligt främjar den brutala maximen att varje företag som inte växer på sina rivalers bekostnad måste dö. Följaktligen utgör »tillväxt« och ständig förändring den kapitalistiska tillvarons levnadsregel. Detta innebär att kapitalismen aldrig förblir permanent i en form, utan alltid måste omforma de institutioner som härstammar från dess grundläggande sociala förhållanden.
Trots att den blev en dominerande samhällsform först under de senaste århundradena existerade kapitalismen länge i periferin av tidigare samhällsformer. Den har existerat i en kommersiell form, strukturerad kring handel mellan städer och imperier, i en hantverksform under den europeiska medel-tiden, i en ytterst industriell form i vår egen tid – och ska vi tro nutidens siare kommer den härnäst att existera i en informationsbaserad form. Kapitalismen har inte enbart skapat ny teknik utan också en uppsjö av ekonomiska och sociala strukturer, som till exempel butiken, bruket, fabriken, industrikomplexet och det kommersiella etablissemanget. Givetvis har den industriella revolutionens kapitalism inte försvunnit helt, lika lite som den isolerade lantbrukarfamiljen och hantverkaren helt fallit i glömska. Mycket av det förflutna inlemmas alltid i det nuvarande; det finns ingen »ren kapitalism« och inga tidigare former av kapitalism försvinner helt förrän radikalt nya samhällsförhållanden etableras och blir allenarådande. Men idag sträcker sig kapitalismen, samtidigt som den samexisterar med och utnyttjar för-kapitalistiska institutioner för sina egna intressen(2) , in i förorterna och ut på landsbygden med sina köpcentrum och nya fabriker. I själva verket är det inte omöjligt att den en dag når ut i rymden. I vilket fall så har den inte enbart producerat nya varor för att skapa och tillfredsställa nya behov utan även nya sociala och kulturella stridsfrågor, som i sin tur givit systemet nya anhängare respektive motståndare. Den berömda första passagen i Kommunistiska manifestet, där Marx och Engels hyllar kapitalismens underverk, skulle periodiskt behöva skrivas om för att hålla jämna steg med de prestationer – och fasor – som bourgeoisiens utveckling producerar.
Att den förenklade klasstruktur bestående av bourgeoisie och proletariat – som enligt Marx och Engels i Kommunistiska manifestet skulle bli dominerande under den »mogna« kapitalismen – omgestaltats, är ett av de mest slående dragen hos dagens kapitalism i västvärlden.(3) Konflikten mellan löne-arbete och kapital har knappast försvunnit, men den har inte samma allomfattande betydelse som tidigare. Tvärtemot vad Marx förväntade sig så krymper den industriella arbetarklassen numerärt idag samtidigt som den stadigt förlorar sin identitet som klass. Detta hindrar givetvis inte denna klass från att delta i en potentiellt bredare och kanske mer omfattande konflikt mellan samhället i sin helhet och kapitalismens samhällsförhållanden. Dessutom har vår tids kultur, samhällsförhållanden, stadslandskap, produktions-, jordbruks- och transportsätt omformat det traditionella proletariatet – som syndikalister och marxister satte i så pass skarpt, nästan mystiskt, fokus – till ett i stor utsträckning småborgerligt samhällsskikt vars mentalitet präglas av en borgerlig utopism i form av »konsumtion för konsumtionens skull«. Det är i själva verket inte svårt att förutse en tid då alla proletärer – oavsett färg på arbetsstället och plats vid det löpande bandet – kommer att ersättas av automatiserade och inte sällan ytterst småskaliga produktionsmedel som sköts av datorer och ett fåtal maskinoperatörer klädda i vita rockar.
Vidare har det traditionella proletariatets levnadsstandard och materiella förväntningar (det senare ingen obetydlig faktor i formandet av den sociala medvetenheten) under enbart en till två generationer genomgått enorma förändringar. Fattigdom har ersatts av en jämförelsevis hög grad av materiellt överflöd. Barn och barnbarn till före detta stål-, bilfab-riks- och gruvarbetare saknar proletär klassidentitet och bland dessa har en universitetsutbildning ersatt gymnasiediplomet och blivit en symbol för en ny klasstatus. I USA har det som en gång var motstridiga klassintressen sammanstrålat i så pass stor utsträckning att nästan 50 procent av hushållen äger aktier och obligationer, samtidigt som väldigt många äger sina egna hem, trädgårdar och sommarställen.
Följaktligen har den hårda arbetaren eller arbeterskan som porträtterades på gårdagens radikala affischer, utrustad med en böjd muskulös arm, greppandes en benkrossande hammare, ersatts av den »fina« och väluppfostrade »arbetande medelklassen«. Det traditionella stridsropet »Proletärer i alla länder förena er« är på väg att bli allt mer meningslöst i dess gamla historiska betydelse. Proletariatets klassmedvetenhet, som Marx försökte väcka med det Kommunistiska manifestet, har stadigt tappats på blod och på många håll har den försvunnit helt. Den grundläggande klasskampen har givetvis inte eliminerats i större utsträckning än bourgeoisien skulle kunna eliminera tyngdlagen, men om inte radikaler idag blir medvetna om att den i stor utsträckning har inskränkts till enskilda fabriker och kontor kommer de inte att lyckas uppmärksamma att en ny, eventuellt mer omfattande form av social medvetenhet kan växa fram i de generaliserade strider som vi står inför. En sådan form av social medvetenhet skulle i själva verket kunna ges en friskt ny innebörd genom återupplivandet av medborgarbegreppet – ett begrepp så viktigt för den franska revolutionen 1789, och dess mer allmänt humanistiska socialitetskänsla, att det bestämde hur efterföljande revolutionärer tilltalade varandra när de samlades vid barrikaderna sammankallade av den röda franska tuppen.
Betraktade som en helhet så står de samhällsförhållanden som kapitalismen har producerat idag faktiskt i bjärt kontrast till de förenklade klassprognoser som Marx och de revolutionära franska syndikalisterna lade fram. Efter andra världskriget genomgick kapitalismen en enorm förändring och skapade med extraordinär hastighet nya breda samhällsfrågor som sträckte sig bortom traditionella proletära krav på bättre löner, arbetstider och arbetsförhållanden. Jag syftar i synnerhet på miljö-, genus-, hierarki-, medborgar- och demokrati-frågor. Kapitalismen har således generaliserat sitt hot mot mänskligheten. Detta har den gjort i synnerhet genom klimatförändringar som hotar att förändra själva planetens anletsdrag, oligarkiska institutioner med global räckvidd och en aggressiv urbanisering som fräter sönder det kommunala liv som är grundläggande för folklig politik.
Hierarki är idag på väg att bli en lika framträdande fråga som klass. Om detta vittnar bland annat den utsträckning i vilken många samhällsanalyser har lyft fram direktörer, byråkrater, vetenskapsmän och liknande som framväxande, synbart överordnade grupper. Nya, utstuderade status- och intresseskillnader vinner snabbt ökat inflytande. De skymmer den konflikt mellan lönearbete och kapital som tidigare varit så central för, tydligt definierad och militant utkämpad av, traditionella socialister. Klasskategorier blandas med de kategorier som ligger till grund för hierarki som till exempel ras, genus, sexuell läggning och nationella och regionala olikheter. Statusskillnader, vilket är kännetecknande för hierarkier, tenderar att sammanstråla med klasskillnader så att en mer allomfattande kapitalistisk värld växer fram i vilken etniska, nationella och genusbaserade olikheter i allmänhetens ögon ofta framstår som mer betydelsefulla än klasskillnader. Vilket förresten inte är ett helt nytt fenomen: under första världs-kriget övergav mängder av tyska socialistiska arbetare förpliktelsen till den proletära enhetens röda fanor till förmån för sina välbärgade och parasiterande härskares nationella flaggor och gav sig ut för att sticka bajonetten i oräkneliga franska och ryska socialisters kroppar – precis som dessa franska och ryska socialister i gengäld gjorde mot de tyska kamraterna under sina förtryckares nationella flaggor.
Kapitalismen har också skapat en ny, kanske avgörande motsättning: kollisionen mellan en ekonomi baserad på ändlös tillväxt och värnandet om naturmiljön.(4) Liksom människors behov av mat och luft kan denna fråga och dess följder inte längre underskattas, än mindre avfärdas. Idag verkar de mest lovande striderna i väst, där socialismen föddes, vara strider om kärnkraft, föroreningar, avskogning, stadsförstörelse, utbildning, hälsovård, gemenskapsliv och förtrycket av arbetare i tredje världen. Även de sporadiska »antiglobaliseringsprotesterna« – där industri- och kontorsarbetare marscherar i samma led och motiveras av samma samhällsfrågor som olika sorters människorättsaktivister från medelklassen – bär vittnesmål om detta. Proletära kämpar är på väg att bli oskiljaktiga från medelklasskämpar. Burdusa arbetare, stridslystet militanta, marscherar idag bakom skåde-spelare från »bread and puppet« med åtminstone i stor utsträckning delad lekfullhet.(5) Arbetar och medelklassens medlemmar går så att säga klädda i många olika sociala hattar och utmanar kapitalismen indirekt såväl som direkt utifrån kulturella såväl som ekonomiska bevekelsegrunder.
När vi bestämmer vilken riktning vi ska ta kan vi inte heller ignorera det tvingande faktum att kapitalismen, om den inte tyglas, i framtiden – och inte nödvändigtvis inom en väldigt avlägsen framtid – kommer att skilja sig betydligt från det system vi är bekanta med idag. Kapitalismens utveckling kan förväntas skapa omfattande förändringar av den sociala horisonten under åren som kommer. Kan vi förvänta oss att fabriker, kontor, städer, bostadsområden, industri, handel och jordbruk, för att inte tala om moraliska värderingar, estetik, media, folkliga önskemål och liknande, inte kommer att förändras enormt innan tjugohundratalet är slut? Under 1900talet vidgade kapitalismen framförallt samhällsfrågorna. I själva verket vidgades historiens »sociala fråga« – om hur en mänsklighet som är splittrad av klasser och exploatering ska kunna skapa ett samhälle baserat på jämlikhet, autentisk harmoni och frihet – till att inbegripa samhällsfrågor vars lösning endast i begränsad utsträckning förutsågs av 1800 och det tidiga 1900talets progressiva samhälls-teoretiker. Vår tid med sitt ändlösa uppbåd av »köp« och »investeringar« hotar att förvandla själva samhället till en enorm och exploaterande marknadsplats.(6)
Den allmänhet som den progressive socialisten var tvungen att handskas med är också stadd i radikal förändring och kommer så att förbli under de kommande årtiondena. Att vara steget efter vad gäller förståelsen av de förändringar som kapitalismen introducerar och de nya och bredare motsättningar som den producerar, vore att begå det återkommande och katastrofala misstag som lett till nära nog alla revolutionära resningars nederlag under de två sista århundradena. Främst av alla lärdomar som en ny revolutionär rörelse måste dra av det förflutna, är den att rörelsen måste vinna stöd från stora sektorer av medelklassen för sitt nya populistiska program. Utan stöd från det missbelåtna småborgerskapet – vare sig det rör sig om den ryska revolutionens intelligentsia och dess bönder i uniform, eller de intellektuella, jordbrukarna, affärsinne-havarna, tjänstemännen, industrins och styrelseskickets förvaltare under de tyska upproren 1918-1921 – så har inga försök att ersätta kapitalismen med socialism någonsin lyckats och kommer heller inte att lyckas i framtiden. Till och med under de revolutionära cyklernas mest lovande perioder erövrade vare sig bolsjeviker, mensjeviker, olika sorters tyska socialdemokrater eller kommunister egen majoritet i sina respektive lagstiftande församlingar. Så kallade »proletära revolutioner« har utan undantag varit minoritetsrevolutioner, ofta till och med inom själva proletariatet. De som lyckades (ofta kortvarigt, innan de underkuvades eller historiskt gled ut ur den revolutionära rörelsen) var dessutom enormt beroende av att bourgeoisien antingen saknade aktivt stöd bland sina egna militära styrkor eller helt enkelt var socialt demoraliserad.
II
De förändringar som vi bevittnar och de som fortfarande håller på att ta form gör det omöjligt för sociala radikaler att fortsätta motarbeta det rovgiriga (såväl som ofantligt kreativa) kapitalistiska systemet genom att använda de ideologier och metoder som föddes under den industriella revolutionen när fabriksproletären såg ut att vara textilfabriksägarens principielle antagonist. Vi kan inte heller använda de ideologier som alstrades i de utarmade lantbrukarnas strider mot feodala och semifeodala jordägare. Ingen av gårdagens antikapitalistiska ideologier – varken marxismen, anarkismen, syndikalismen eller ens någon mer allmän form av socialism – bibehåller samma relevans som den hade i samband med ett tidigare skede av kapitalismens och teknikens utveckling. Det finns inte heller några skäl att hoppas på att dessa ideologier ska kunna rymma den uppsjö av nya frågor, möjligheter, problem och intressen som kapitalismen om och om igen har skapat under årens lopp.
Marxismen var det mest omfattande och sammanhängande försöket att skapa en form av systematisk socialism. Den lade vikt både vid de materiella och subjektiva historiska förutsättningarna för ett nytt samhälle. I en tid då allt görs om till varor, samtidigt som intellektuell förvirring, relativism och subjektivism breder ut sig, så får detta projekt aldrig kapitulera inför de nya barbarerna som i stor utsträckning förskansat sig i den universitetsvärld som en gång utgjorde en barriär mot ideologisk regression. Vi har vunnit mycket på Marx försök att förse oss med en aktivistfilosofi; en systematisk samhällsteori; en sammanhängande och stimulerande analys av varan och varurelationerna; ett objektivt grundat eller »vetenskapligt« begrepp om historisk utveckling och en flexibel politisk strategi. Marxistiska politiska idéer var ytterst relevanta för ett förskräckligt desorienterat proletariat och de särskilda förtryck som den industriella bourgeoisien utsatte detta för i England på 1840talet; lite senare i Frankrike, Italien och Tyskland och ännu senare, under de sista tio åren av Marx liv (vilket illustrerar dennes framsynthet), i Ryssland och Östeuropa. Innan uppkomsten av den populistiska rörelsen i Ryssland (mest känd är Narodnaya Volya) förväntade sig Marx att proletariatet skulle komma att utgöra majoriteten av befolkningen i Europa och Nordamerika och att det oundvikligen skulle engagera sig i revolutionärt klasskrig som en följd av kapitalismens exploatering och utarmning. Särskilt mellan 1917 och 1939, långt efter Marx död, var också Europa belägrat av ett stegrande klasskrig som resulterade i regelrätta arbetaruppror. Och 1917, som en följd av flera omständigheters extraordinära sammanfallande – särskilt första världs-krigets utbrott som bidrog till att göra flera kvasifeodala system mycket instabila – försökte Lenin och bolsjevikerna att använda (men omdanade i stor utsträckning) Marx verk för att ta makten i ett ekonomiskt underutvecklat imperium, vars yta sträckte sig över elva tidszoner mellan Europa och Asien.(7)
För det mesta hör dock marxismens ekonomiska insikter, som vi har sett, till den framväxande fabrikskapitalismens 1800tal. Marxismen var en briljant teori om de materiella förutsättningarna för socialism, men den bortsåg från de ekologiska, medborgerliga och subjektiva krafter eller tillräckliga orsaker, som skulle kunna förmå mänskligheten att sätta sig i rörelse för en revolutionär samhällsförändring. Tvärtom stagnerade marxismen teoretiskt under närapå hundra år. Dess teoretiker var ofta förbryllade av den utveckling som gick dem förbi och sedan 1960talet fogade de mekaniskt miljöhänsyn och feministiska idéer till marxismens stela »arbetaristiska« grundsyn.
På samma sätt är anarkismen, så vitt jag kan förstå, i sin autentiska form en högst individualistisk angreppsvinkel som främjar en radikalt ohämmad livsstil – ofta som ett substitut för massaktion – och betydligt mer lämpad för tillämpning i Proudhons agrara och hantverksorienterade värld bestående av enskilda familjer, än vad den är i dagens urbana och industriella värld. Jag använde själv en gång denna politiska etikett, men på senare tid har jag efter närmare eftertanke tvingats dra slutsatsen att anarkismen, trots dess ofta uppfriskande aforismer och insikter, inte alls är en samhällsteori. Dess främsta teoretiker hyllar dess till synes öppna förhållande till eklekticism och de frigörande effekterna av »paradox« eller till och med av »självmotsägelse«, för att använda ett par av Proudhons svulstiga uttryck. Således kan man, utan att ha några fördomar om den uppriktiga intentionen bakom mycket anarkistisk praktik, hävda att många av de idéer om social och ekonomisk rekonstruktion som förr har främjats under rubriken »anarki« ofta i stor utsträckning lånats från marxismen. (Det gäller bland annat mitt eget begrepp »bortom knappheten«, som givetvis retat gallfeber på många av de anarkister som läst mina essäer i ämnet.) Tyvärr har användandet av dessa socialistiska begrepp ofta hindrat anarkister från att tala om för oss eller ens själva klart förstå vad de är – det vill säga om de är individualister vars begrepp om autonomi härstammar från en stark hängivenhet till personlig snarare än social frihet, eller socialister hängivna en strukturerad, institutionaliserad och ansvarstagande form av social organisation. Anarkismens historia är fylld av egensinniga dåd på gränsen till det excentriska, vilket föga överraskande tilltalat många unga människor och esteter.
Faktum är att anarkismen är det mest extrema uttrycket för den hämningslösa autonomins liberala ideologi som kulminerar i ett hyllande av heroiskt trots gentemot staten. Anarkismens myt om självreglering (auto nomos) – dess radikala försvar av individens rätt framför och till och med i motsättning till samhället och dess personorienterade ansvarslöshet i förhållande till den gemensamma välfärden – leder till ett radikalt bejakande av den allsmäktiga vilja som är så central i Nietzsches lära. En del självutnämnda anarkister har till och med avfärdat social massaktion som något fruktlöst och främmande i förhållande till deras privata bekymmer och gjort en fetisch av vad de spanska anarkisterna kallade grupismo, en form av smågruppsaktivism som är högst personlig snarare än social.
Anarkismen har ofta förväxlats med den revolutionära syndikalismen, en välstrukturerad, välutvecklad form av mass-orienterad frihetlig fackföreningsrörelse, som till skillnad från anarkismen länge var hängiven demokratiska procedurer, disciplinerad handling och en organiserad, långsiktig revolutionär praktik för att eliminera kapitalismen.(8) Syndikalismens släktskap med anarkismen härstammar från dess frihetliga särdrag. Bittra motsättningar mellan anarkister och syndikalister har dock en lång historia i nästan alla länder i Västeuropa och Nordamerika. Spänningarna mellan CNT och de anarkistiska grupperna runt Tierra y Libertad i Spanien i början av 1900talet och konflikten mellan revolutionära syndikalistiska och anarkistiska grupperingar i Ryssland under revolutionen 1917 utgör två goda exempel på detta i den frihetliga arbetarrörelsens historia. När Joe Hill uttalade den utmanande maximen »Sörj inte – Organisera!« samma kväll som han avrättades i Utah var det också mer än en amerikansk anarkist som kände sig förnärmad. Smågrupper utgjorde nämligen inte direkt de »organisationer« som Joe Hill eller den spanska revolutionens grovt missförstådda idol Salvador Seguí hade tänkt sig. Det var i mångt och mycket det gemensamma ordet frihetlig som gjorde det möjligt för ganska förvirrade anarkister att vara med i samma organisation som revolutionära syndikalister. I Spanien var det med andra ord oftare verbal förvirring snarare än ideologisk klarhet som gjorde det möjligt för Federación Anarquista Ibérica (FAI), såsom denna organisation representerades av till exempel anarkisten Federica Montseny, att samexistera med syndikalisterna, såsom dessa representerades av bland annat Juan Prieto, i förbundet CNTFAI – vilket var ett mycket förvirrat förbund om det i själva verket existerade.
Den revolutionära syndikalismens öde har dock varit mer eller mindre förbundet med dess »arbetaristiska« sjukdom – dess ouvrierisme – och vad den besitter av filosofi, historisk teori eller politisk ekonomi har den lånat, ofta bitvis och indirekt, från Marx. Georges Sorel och många andra svurna revolutionära syndikalister i början av 1900talet betraktade sig i själva verket uttryckligen som marxister och tog öppet avstånd från anarkismen. Den revolutionära syndikalismen saknar också en strategi för samhällsförändring utöver generalstrejken. Att denna strategi varit spännande, men i slutändan verkningslös, visar bland annat revolutionära resningar som oktober- och novembergeneralstrejkerna i Ryssland 1905. Även om generalstrejker kan vara ovärderliga som preludium för en direkt konfrontation med staten, så äger de uppenbarligen inte den essentiellt mystiska kapacitet som revolutionära syndikalister tillskrivit dem som medel för samhällsförändring. Med all önskvärd tydlighet visar general-strejkernas begränsningar att de, i egenskap av episodiska direkta aktioner, i sig inte är liktydiga med revolutioner eller ens med djupgående samhällsförändringar. Sådana förändringar förutsätter en massrörelse, år av mognad och en klar målmedvetenhet. I själva verket utstrålar den revolutionära syndikalismen en typiskt »arbetaristisk« antiintellektuell hållning. Denna hållning inbegriper ett förakt för försök att formulera en tydligt syftande revolutionär riktning och uppvisar en vördnad för proletär »spontanitet« som i vissa fall lett till ytterst självdestruktiva situationer. På grund av att de saknade medlen för att analysera sin situation uppvisade i synnerhet de spanska syndikalisterna (och anarkisterna) endast en minimal förmåga att förstå den situation som de befann sig i efter segern mot Francos trupper sommaren 1936. Och de uppvisade ingen förmåga alls att ta »nästa steg« för att institu-tionalisera något sorts arbetar- och lantbrukarstyre.
Vad dessa observationer sammantaget pekar på är att både marxister, revolutionära syndikalister och autentiska anarkister har en helt felaktig förståelse av politik, vilket bör uppfattas som den medborgerliga arena och de medborgerliga institutioner genom vilka människor demokratiskt och direkt förvaltar sina gemensamma angelägenheter. Vänstern har i själva verket gång på gång misstagit statskonst för politik på grund av sin ihärdiga oförmåga att förstå att de två inte bara är radikalt olika, utan också existerar i ett radikalt spänningsförhållande – i själva verket i opposition – till varandra.(9) Som jag har skrivit på annat håll uppstod inte politiken ur staten – en apparat vars professionella maskineri är utformat för att behärska och i linje med den privilegierade klassens intressen understödja exploateringen av medborgarna. Politiken är snarare, nästan per definition, de fria medborgarnas aktiva deltagande i handhavandet av deras kommunala frågor och i försvaret av kommunens frihet. Det går nästan att säga att politiken »förkroppsligar« vad de franska revolutionärerna under 1790talet kallade civicisme. Lämpligt nog innehåller faktiskt själva ordet politik det grekiska ordet för »stad« (polis) och detta ord betecknade i antikens Aten tillsammans med ordet demokrati medborgarnas direkta styre av staden. Århundraden präglade av klassamhällets framväxt och stadslivets utarmning krävdes för att staten skulle växa fram och fräta sönder samt absorbera den politiska sfären.
Marxismens, anarkismens och den revolutionära syndikalismens föreställning om att det i princip inte existerar någon distinktion mellan den politiska och den statliga sfären har faktiskt definierat vänstern. Alla dessa riktningar har understrukit att både nationalstaten och »arbetarstaten« utgör både den ekonomiska och den politiska maktens centrum. Marx misslyckades av denna anledning med att visa hur arbetare fullt ut och direkt skulle kunna kontrollera en sådan stat utan medling från en mäktig byråkrati och essentiellt statliga institutioner. De frihetliga å sin sida misslyckades av samma anledning med att visa hur arbetarna skulle klara sig helt utan politiska institutioner. För marxisternas del blev resultatet oundvikligen att de betraktade den politiska sfären, vilken i deras ögon var »arbetarstaten«, som en repressiv enhet, skenbart baserad på ett enda klassintresse: proletariatets.
Den revolutionära syndikalismen lade å sin sida tyngdpunkten vid arbetarnas kontroll över fabrikerna genom arbetar-kommittéer och konfederala ekonomiska råd. Deras syn på dessa som den samhälleliga myndighetens centrum förde med sig att de helt försummade alla folkliga institutioner som existerade utanför ekonomin. Märkligt nog utgjorde detta en ekonomisk determinism, med besk eftersmak, som genom erfaren-heterna under den spanska revolutionen 1936 visade sig vara helt fruktlös. En stor domän av verklig politisk makt, allt från kontrollen över militären till rättsväsendet, föll där i händerna på de spanska stalinisterna och liberalerna som utnyttjade sin auktoritet för att undergräva den frihetliga rörelsen – och med denna de revolutionära framsteg som de syndikalistiska arbetarna uppnått i juli 1936, under vad som av en romanförfattare kärvt betecknats som »Anarkins korta sommar«.
För anarkismens räkning gav Bakunin uttryck för den typiska uppfattningen 1871. Då skrev han att den nya samhällsordningen kunde skapas »endast genom utveckling och organisering av arbetarklassens opolitiska och antipolitiska sociala makt i staden och på landsbygden«. Därmed förkastade han, med en för honom typisk inkonsekvens, den kommunala politik som han ungefär samtidigt sanktionerade i Italien. Således har anarkister länge främjat synsättet att varje styre är en stat och i enlighet med detta synsätt förkastat alla styren – vilket kort och gott är ett recept för att eliminera alla former av organiserat socialt liv. För även om staten är ett instrument med vilket en förtryckande och exploaterande klass reglerar och med tvång kontrollerar beteendet hos en förtryckt och exploaterad klass, så är en styrelse – eller ännu bättre, ett styrelseskick – en samling institutioner formade för att i god ordning, och förhoppningsvis på ett rättvist sätt, hantera de problem som är knutna till ett organiserat liv. Varje institutionaliserad sammanslutning som konstituerar ett system för att hantera allmänna angelägenheter – med eller utan en stats närvaro – är ofrånkomligen ett styrelseskick. En stat, som givetvis är en form av styrelse, utgör dock en klassrepressiv och klasskontrollerande kraft. Störande som det måste te sig för såväl marxister som anarkister så har de förtryckta under hundratals år tydligt – till och med i skrift – artikulerat kravet om en konstitution; om en ansvarskännande och påverkbar styrelse; till och med om en lag eller nomos som ett värn mot monarkernas, adelns och byråkraternas nyckfulla styre. Den frihetliga oppositionen mot lagar, för att inte tala om oppositionen mot varje form av styrelse, har varit lika löjlig som bilden av ormen som sväljer sin egen svans. Vad som i slutändan finns kvar är inget annat än en bild på näthinnan som inte motsvaras av någon existentiell verklighet.
De frågor som jag har rest på föregående sidor är inte framförallt av akademiskt intresse. Så här i början av tjugohundratalet behöver vi en socialism – frihetlig och revolutionär – som varken är en förlängning av lantbrukarnas och hantverkarnas strävan att sluta sig samman (en strävan som är grundläggande för anarkismen) eller av den »arbetarism« som är grundläggande för den revolutionära syndikalismen och marxismen. Hur fashionabla de traditionella ideologierna (särskilt anarkismen) än kan tänkas framstå för unga människor idag så måste en verkligt progressiv socialism – som bygger vidare på såväl frihetliga som marxistiska idéer, men samtidigt överskrider dessa äldre ideologier – erbjuda intellektuellt ledarskap. Att endast återuppliva marxismen, anarkismen eller den revolutionära syndikalismen och förse någon av dessa med ideologisk odödlighet vore detsamma som att förhindra framväxten av en relevant radikal rörelse. Det behövs en ny och allsidig revolutionär angreppsvinkel – en angreppsvinkel som är kapabel att systematiskt ta sig an de generaliserade stridsfrågor som potentiellt sett kan komma att ställa större delen av samhället i opposition till det kapitalistiska system som ständigt utvecklas och förändras.
Kollisionen mellan ett rovgirigt samhälle baserat på ändlös expansion och den ickemänskliga naturen har givit upphov till en samling idéer som söker förklara dagens sociala kris och villkoren för en radikal samhällsförändring. Social-ekologin är ett sammanhängande sätt att se på samhällsutvecklingen. Det är ett synsätt som beaktar hur både hierarkier och klasser påverkat mänsklighetens civilisationsprocess och socialekologer har under årtionden argumenterat för att vi måste omorganisera samhällsförhållandena så att mänskligheten kan leva i en omsorgsfull balans med naturens värld.(10)
I motsats till »ekoanarkismens« förenklande ideologi vidhåller socialekologin att ett ekologiskt samhälle måste vara progressivt snarare än regressivt. Den värdesätter materiellt välbehag och välbefinnande snarare än primitivism, enkelhet och självförnekelse. Om ett samhälle ska göra livet inte bara njutbart för sina medlemmar utan också så pass ledigt att dess medlemmar kan engagera sig i intellektuell och kulturell självbildning – vilket är en förutsättning för civilisation och ett sprudlande politiskt liv – så bör samhällets medlemmar inte felaktigt nedvärdera teknik och vetenskap. Snarare bör de sträva efter att bringa dessa i överensstämmelse med visioner om mänsklig lycka och ledighet. Socialekologin är inte hungerns och den materiella knapphetens ekologi, utan välståndets. Den eftersträvar ett rationellt samhälle där slöseri och utsvävningar kontrolleras av ett system av nya värderingar och där folkförsamlingar genom en demokratisk process etablerar riktlinjer för konsumtionen i händelse av att underskott uppstår som ett resultat av irrationellt beteende. Socialekologin främjar kort och gott förvaltning, planer och regler, demokratiskt formulerade av folkförsamlingar, inte hämningslösa beteenden som härstammar från individuella egenheter.
III
Min åsikt är att kommunalismen är den övergripande politiska kategori som är bäst lämpad att innefatta socialekologins genomarbetade och systematiska idéer, vilket innefattar dess politiska angreppsvinkel(11) och dess dialektiska naturalism.(12) Ideologiskt hämtar kommunalismen det bästa från den gamla vänsterns ideologier – från marxismen och anarkismen, eller rättare sagt från den frihetliga traditionen – samtidigt som den erbjuder ett vidare och mer relevant ramverk för vår tid. Det grundläggande projektet att formulera en rationellt systematisk och sammanhängande socialism som integrerar filosofi, historia, ekonomi och politik hämtar den från marxismen. Förpliktelsen till antistatlighet och konfederalism, samt uppmärksammandet av att hierarki är ett grundläggande problem som enbart kan lösas av ett frihetligt socialistiskt samhälle, hämtar den från anarkismen.(13)
Det är inte på grund av näsvishet som termen kommunalism valts för att innefatta de filosofiska, historiska, politiska och organisatoriska beståndsdelarna hos en socialism för tjugohundratalet. Ordet uppstod under Pariskommunen 1871 då den franska huvudstadens beväpnade folk reste barrikader för att försvara inte endast Paris kommunfullmäktige och dess administrativa substrukturer, utan också för att ersätta den republikanska nationalstaten med en landsomfattande konfederation av stads- och landsortskommuner. Kommunalismen som ideologi är inte brännmärkt av anarkismens individualism och ofta uttalade antirationalism. Den bär inte heller marxismens auktoritära börda som den förkroppsligats i bolsjevismen. Den fokuserar inte på fabrikssystemet som sin principiella sociala arena eller på det industriella proletariatet som sitt huvudsakliga historiska subjekt och den reducerar inte framtidens fria gemenskap till en uppdiktad medeltida by. Dess viktigaste målsättning formuleras tydligt i en elementär ordboksdefinition. Enligt The American Heritage Dictionary of the English Language är kommunalismen »en teori eller ett styrelseskick i vilket så gott som autonoma lokalsamhällen är löst sammanknutna i en federation«.(14)
Kommunalismen försöker att återerövra politiken i dess vidaste, allra mest frigörande bemärkelse och förverkliga den potential kommunen har i egenskap av att vara den arena där medvetenhet och diskussion kan utvecklas. Den uppfattar kommunen, åtminstone potentiellt sett, som en omvälvande utveckling bortom den organiska evolutionen in i den sociala evolutionens domän. Staden är den domän där de uråldriga blodsband som en gång bara förenade familjer och stammar, och uteslöt utomstående, åtminstone juridiskt sett upplöstes. Den har blivit den domän där hierarkier baserade på släktskapets, könets och ålderns inskränkta och sociobiologiska attribut skulle kunna elimineras och ersättas av ett fritt samhälle grundat på en gemensam mänsklighet. Potentiellt utgör den ännu den domän där främlingen, som en gång fruktades så, kan bli en del av samhällsgemenskapen – till en början som en skyddad individ boende i ett gemensamt geografiskt område och slutligen som en medborgare som är med och fattar de politiska besluten på allmänhetens arena. Den är framför allt den domän där institutioner och värderingar inte har sina rötter i zoologi, utan i medborgerlig mänsklig aktivitet.
Bortom sin historiska funktion utgör kommunen potentiellt sett den enda domänen som kan ge rum för en sammanslutning grundad på fritt utbyte av idéer och en kreativ strävan att ställa medvetandets kapacitet i frihetens tjänst. Den utgör den domän där den djuriska anpassningen till en befintlig miljö radikalt kan trängas undan till förmån för ett proaktivt och rationellt ingripande i världen. Ett sådant ingripande, som syftar till att göra slut på de miljömässiga, sociala och politiska övergrepp som klasser och hierarkier utsätter mänskligheten och biosfären för, måste i själva verket ske i en värld som återstår att skapa och formge med förnuft. Befriad från både hierarkiskt herravälde och materiell exploatering – i själva verket återskapad som en rationell arena för mänsklig kreativitet inom livets alla områden – blir kommunen det goda livets etiska hemvist. Kommunalismen är således inget fantasifoster: den ger uttryck åt ett beständigt begrepp om och praktiserande av politiskt liv, som formats av den sociala utvecklingens och förnuftets dialektik.
I egenskap av en avgjort politisk idésamling söker kommunalismen att rädda och föra stadens (eller kommunens) utveckling framåt i en form som överensstämmer med dess rikaste potentialer och historiska traditioner.(15) Detta betyder inte att kommunalismen accepterar kommunen som den är strukturerad idag. Tvärtom: den moderna kommunen har försetts med många statsliknande karaktärsdrag och fungerar ofta som nationalstatens och kapitalismens förlängda arm. Men idag, när nationalstaten tycks vara allenarådande, bör inte de rättigheter som moderna kommuner fortfarande åtnjuter avfärdas som avspeglingar av i grunden ekonomiska förhållanden. I själva verket har dessa rättigheter surt förvärvats av vanliga människor som länge försvarat dem mot de härskande klassernas – till och med mot själva bourgeoisiens – angrepp genom historien.
I sitt politiska program strävar kommunalismen resolut efter att eliminera de statsliknande kommunala strukturer som understödjer staten och ersätta dessa med ett frihetligt styrelseskicks institutioner. Den strävar efter att radikalt omstrukturera städers beslutsfattande institutioner till folkliga demokratiska församlingar baserade på stadsdelar, stads- och landsortskommuner. I dessa folkförsamlingar skulle medborgare – från såväl medel- som arbetarklassen – ta itu med gemensamma frågor ansikte mot ansikte, utforma riktlinjer genom direktdemokratiskt beslutsfattande och förverkliga idealet om ett humanistiskt, rationellt samhälle.
Om vi ska få det fria samhällsliv som vi eftertraktar så är demokrati som form för vårt delade politiska liv det minsta vi kan sträva efter. Och för att ta itu med problem och frågor som sträcker sig bortom en enskild kommuns gränser, skulle de demokratiserade kommunerna behöva sluta sig samman för att forma en vidare konfederation. Dessa församlingar och konfederationer skulle då, genom sin blotta existens, kunna utmana statens och de statliga institutionernas legitimitet. De skulle uttryckligen kunna ta sikte på att i statsmaktens och statskonstens ställe placera en folkmakt och en socialt rationell och omdanande politik. De skulle kunna bli arenor där klasskonflikter kunde utkämpas och klasser avskaffas.
Kommunalister inbillar sig inte att staten med jämnmod kommer att se på deras försök att ersätta statsmakten med en folkmakt. De gör sig inga illusioner om att de härskande klasserna likgiltigt kommer att tillåta en kommunalistisk rörelse att kräva rättigheter som inskränker statens överhöghet över stads- och landsortskommuner. Genom historien har regioner, lokalsamhällen och i synnerhet kommuner desperat kämpat för att återkräva sin lokala suveränitet från staten (låt vara inte alltid för särskilt upplysta syften). Kommunalisters försök att knyta samman kommuner till konfederationer och återupprätta deras makt, kan förväntas möta ett ökande motstånd från nationella institutioner. Det är uppenbart att de nya kommunala konfederationerna baserade på folkförsamlingar kommer att förkroppsliga en dubbelmakt mot staten och därmed bli en källa till växande politisk spänning. Antingen kommer den kommunalistiska rörelsen att radikaliseras av denna spänning och resolut ta itu med alla påföljande konsekvenser, eller så kommer den utan tvivel att sjunka ner i ett träsk av kompromisser som återinförlivar den i samma samhällsordning som den en gång försökte förändra. Hur rörelsen hanterar denna utmaning är ett klart mått på dess seriositet i strävan efter att förändra det existerande politiska systemet och på den sociala medvetenhet som den utvecklar som ett resultat av folkbildningssträvanden och ledarskap.
Kommunalismen utgör en kritik av det hierarkiska och kapitalistiska samhället i dess helhet. Den söker förändra inte enbart samhällets politiska, utan också dess ekonomiska liv. På denna front är dess mål inte att nationalisera ekonomin eller att bevara det privata ägandet av produktionsmedlen, utan att kommunalisera ekonomin. Den strävar efter att integrera produktionsmedlen i kommunens befintliga liv, så att varje produktivt företag formellt ställs under den lokala församlingen, som bestämmer hur företaget ska fungera för att tillfredsställa hela gemenskapens behov. Livets separation från arbetet som är så förhärskande i den moderna kapitalistiska ekonomin, måste övervinnas så att medborgarnas önskemål och behov, skapandets kunskapskrävande utmaningar i produktionsprocessen såväl som produktionens roll i formandet av tanke och själv-bild tas till vara. »Mänskligheten skapar sig själv«, för att citera titeln på V. Gordon Childes bok om den urbana revolutionen och städernas framväxt i slutet av stenåldern, och den gör det inte endast intellektuellt och estetiskt utan även genom att utveckla sina behov och de produktiva metoderna för att tillfredsställa dem. Vi upptäcker oss själva – våra potentialer och deras aktualisering – genom kreativt, nyttigt arbete som inte enbart förändrar naturens värld, utan också leder till vår självbildning och formandet av vår självbild.
Vi måste också undvika den inskränkthet och slutligen den längtan efter ägande som drabbat så många självförvaltade företag, som till exempel den ryska respektive den spanska revolutionens »kollektiv«. Det har ännu inte skrivits tillräckligt om denna tendens i riktning mot olika former av kollektiv kapitalism som kännetecknat många »socialistiska« självförvaltade företag till och med under det revolutionära Rysslands röda respektive det revolutionära Spaniens rödsvarta fanor – en tendens som slutligen fick dessa företag att konkurrera med varandra om råmaterial och marknader.(16)
Framförallt skulle arbetare med olika yrken i ett kommunalistiskt politiskt liv inta sina platser i folkförsamlingar, inte i egenskap av arbetare – tryckare, rörmokare, stålverksarbetare eller liknande med speciella yrkesintressen att främja – utan som medborgare vars främsta angelägenhet är allmänintresset i samhället där de lever. Som medborgare skulle de frigöras från sina partikulära identiteter som arbetare, specialister och individer upptagna först och främst av sina egna partikulära intressen. Det kommunala livet skulle utgöra en skola för fostrandet av medborgare, både genom att välkomna nya medborgare och genom att utbilda de unga. Samtidigt skulle församlingarna själva fungera inte enbart som permanenta beslutsfattande institutioner, utan därtill som arenor för att utbilda människor i konsten att hantera komplexa kommunala och regionala angelägenheter.(17)
I ett kommunalistisk samhällsliv skulle den konventionella ekonomin, med sitt fokus på priser och knappa resurser, ersättas av etiken, med dess omsorg om människor och det goda livet. Mänsklig solidaritet – eller philia, som grekerna kallade det – skulle ersätta snöd vinning och själviskhet. Kommunala församlingar skulle inte enbart bli vitala arenor för medborgerligt liv och beslutsfattande. I dessa församlingar skulle också den ekonomiska logistikens, den riktigt koordinerade produktionens och den offentliga sektorns dunkla värld avmystifieras och öppnas upp för alla medborgares forskande blick och deltagande. Uppkomsten av den nya medborgaren skulle markera ett överskridande av den traditionella socialismens partikulära klassvarelse och framväxten av den »nya människa« som de ryska revolutionärerna hoppades på. Mänskligheten skulle härmed kunna uppnå det universella medvetenhets- och förnuftstillstånd som såväl 1800talets stora utopister som marxisterna hoppades att deras ansträngningar skulle skapa. Därigenom skulle förutsättningarna vara på plats för förverkligandet av mänskligheten som en art som förkroppsligar förnuftet snarare än det materiella intresset och som har råd med en materiell situation »bortom knappheten« istället för en spartansk harmoni påtvingad av knapphetens och den materiella bristens moral.(18)
Den atenska demokratin under 500-talet f.Kr. – den västerländska demokratiska traditionens källa – baserade sig på beslutsfattande i kommunala församlingar, där medborgarna möttes ansikte mot ansikte, och i konfederationer av dessa församlingar. I över två tusen år har Aristoteles med sina politiska skrifter gång på gång bidragit till att höja vår medvetenhet om staden som en arena för förverkligandet av mänsklighetens potentialer för förnuft, självmedvetenhet och ett gott liv. Med rätta härledde Aristoteles uppkomsten av polis ur familjen eller oikos – det vill säga ur nödvändighetens rike, där människor tillfredställde sina i huvudsak djuriska behov och där auktoriteten vilade hos den äldste mannen. Samman-slutningen av flera familjer, observerade han, syftar dock till »något mer än att tillfredsställa vardagliga behov«. Detta »något mer« initierade bildandet av byn – den första politiska strukturen.(19) Människan (vilken i Aristoteles ögon var den vuxne grekiske mannen(20)) karaktäriserade han i berömda ordalag som ett »politiskt djur« (politikon zoon) som presiderade över familjens medlemmar inte enbart för att tillfredsställa deras materiella behov, utan för att det gav honom de materiella förutsättningarna för att delta i ett politiskt liv i vilket diskussion och förnuft ersatte ogenomtänkta dåd, sedvänja och våld. Alltså, när »flera byar förenas i en enskild fullständig gemenskap (koinonia), stor nog att vara mer eller mindre självförsörjande«, fortsatte han, »uppkommer polis, som härstammar från livets blotta behov och fortsätter att existera för det goda livets skull«.(21)
För Aristoteles, och sannolikt även för antikens atenare, var alltså kommunens riktiga funktion inte strikt instrumentell eller ens ekonomisk. Eftersom den utgjorde platsen för mänsklig sammanslutning var kommunen, inklusive de sociala och politiska arrangemang som dess invånare skapade, mänsklighetens telos; arenan framför andra där människor under historiens gång skulle kunna aktualisera sina potentialer för förnuft, självmedvetenhet och kreativitet. För antikens atenare var politik således inte bara liktydigt med handhavandet av praktiska frågor i ett styrelseskick. Det innefattade även kommunala aktiviteter som medförde moralisk förpliktelse i förhållande till samhället – aktiviteter i vilka stadens alla medborgare förväntades delta i egenskap av etiska varelser.
Exemplen på kommunal demokrati inskränker sig inte enbart till antikens Aten. Tvärtom frambringade flera relativt sekulära städer den lokala demokratins tidigaste institutioner långt innan klassuppdelningar gav upphov till staten. Folkförsamlingar kan ha existerat så tidigt som i det uråldriga Sumer i början av den »urbana revolutionen« för cirka sju eller åtta tusen år sedan. De framträdde tydligt hos grekerna och innan bröderna Gracchus besegrades var församlingarna folkliga maktcentra i det republikanska Rom. De var nästan närvarande överallt i Europas städer under medeltiden och även i Ryssland, särskilt i Novgorod och Pskov som ett tag var två av de mest demokratiska städerna i den slaviska världen. Församlingen började anta sin sant moderna form, och det bör understrykas, i de parisiska stadsdelsförsamlingarna 1793 när de blev de verkliga drivkrafterna i den stora revolutionen och medvetna pådrivare i skapandet av ett nytt politiskt ramverk. Att de aldrig givits den behandling de förtjänar i litteraturen om demokrati, inte ens av demokratiska marxister eller revolutionära syndikalister, är ett tydligt vittnesmål om de brister som den revolutionära traditionen haft.
Dessa demokratiska kommuner existerade generellt i ett konfrontativt spänningsförhållande till giriga monarker, feodalherrar, rika familjer och fribytande inkräktare ända tills de krossades i strider som oftast var blodiga. Att alla den moderna historiens stora revolutioner haft en medborgerlig dimension som hamnat i skymundan i radikala historier som fokuserat på klasskonflikter, kan inte överbetonas oavsett hur viktiga de senare än har varit. Det är faktiskt omöjligt att få en uppfattning om 1640talets engelska revolution utan att uppmärksamma att det är London som är dess terräng. På samma sätt är det omöjligt att få ett grepp om de olika franska revolutionerna utan att sätta Paris i fokus, om de ryska revolutionerna utan att uppehålla sig vid Petrograd eller om den spanska revolutionen utan att åberopa Barcelona som revolutionens mest framträdande sociala centrum. Denna stadens centrala roll är inte enbart ett geografiskt faktum. Först och främst är den ett slående politiskt faktum som säger oss något om hur de revolutionära massorna församlades och debatterade, vilka medborgerliga traditioner som närde dem och vilken miljö som fostrade deras revolutionära uppfattningar.
Kommunalismens politik är dess praktik och uppfattad som en systematisk samling revolutionära tankar vore kommunalismen meningslös utan den konkreta politiska dimensionen. Skillnaderna mellan kommunalism och autentisk eller »äkta« anarkism, eller för den delen mellan kommunalism och marxism, är alldeles för stora för att kunna överbryggas genom ett prefix som anarko-, social-, neo- eller ens frihetlig. Varje försök att reducera kommunalismen till blott en anarkistisk variant vore detsamma som att ignorera båda uppfattningarnas integritet – i själva verket, deras motstridiga idéer om demokrati, organisatorisk förpliktelse, val, regerande och liknande. Gustave Lefrancais, kommunarden i Paris som kanske myntade detta politiska begrepp, deklarerade benhårt att han var »en kommunalist, inte en anarkist.«(22)
Framförallt befattar sig kommunalismen med frågan om makt.(23) I kontrast till de kommunitära företag som till exempel kooperativa bil- och tryckeriverkstäder, matkooperativ och kvartersträdgårdar, som många självutnämnda anarkister förespråkar, mobiliserar sig kommunalismens anhängare för att genom val kliva in i ett maktcenter – kommun-fullmäktige – och tvinga det att skapa stadsdels-församlingar med lagstiftande förmåga. Dessa församlingar, och det bör understrykas, skulle göra sitt yttersta för att delegitimera och avsätta de statsliknande organ som hittills kontrollerat deras byar, stads- och landsortskommuner och därefter agera som maktutövandets verkliga motorer. När väl ett par kommuner demokratiserats på kommunalistiskt vis, skulle de metodiskt konfederera sig, bilda kommunala förbund, utmana nationalstatens roll och genom folkförsamlingar och konfederala råd försöka ta kontroll över det ekonomiska och politiska livet.
Slutligen åberopar kommunalismen bestämt, till skillnad från anarkismen, beslutsfattande genom enkel majoritet som det enda rättvisa sättet för ett stort antal människor att fatta beslut. Autentiska anarkister hävdar att denna princip – majoritetens »styre« över minoriteten – är auktoritär och föreslår att beslut ska fattas genom konsensus. Konsensus, som gör det möjligt för enskilda individer att lägga veto mot majoritetens vilja, hotar dock att upplösa samhället som sådant. I ett fritt samhälle lever nämligen inte människor som Homeros lotus-ätare, i ett tillstånd av lycksalighet utan minnen, frestelser eller kunskap. Mänskligheten har ätit av kunskapens frukt och dess minne är tyngt av historia och erfarenhet. Detta är ett orubbligt faktum. I en levande form av frihet – i kontrast till simpel cafékonversation – skulle minoritetens rätt att uttrycka sin avvikande uppfattning alltid skyddas i lika stor utsträckning som majoritetens rättigheter. Varje brott mot denna rätt skulle genast korrigeras av gemen-skapen – förhoppningsvis med lätt hand, men vid behov också med kraft – så att samhällslivet inte kollapsar i kaos. I själva verket skulle minoritetens uppfattningar bevaras som en potentiell källa till nya insikter och sanningar i vardande. Skulle de kväsas förvägras samhället källorna till kreativitet och framsteg. Nya idéer spirar ju generellt bland inspirerade minoriteter – minoriteter som gradvis tillägnar sig den centrala position som de förtjänar på en given tid och plats tills också deras idéer utmanas eftersom de utgör en bortdöende periods gängse sanningar och det följaktligen behövs nya (minoritets) idéer för att ersätta stela ortodoxier.
IV
Då återstår en fråga: hur uppnår vi detta rationella samhälle? En anarkistisk författare menade att det goda samhället (det vill säga en sann, »naturlig« tingens ordning, inklusive en »naturlig människa«) existerar under civilisationens förtryckande ok som bördig mylla under snön. Det följer av detta resonemang att allt vi behöver göra för att uppnå det goda samhället är att på något vis skotta bort snön, det vill säga kapitalismen, nationalstaterna, kyrkorna, de konventionella skolorna och andra, nästintill oräkneliga, institutioner som på motbjudande sätt förkroppsligar herravälde i en eller annan form. Förmodligen skulle ett anarkistiskt samhälle – så fort vi fått väck statliga, kyrkliga och kulturella institutioner – uppstå intakt, fullt fungerande och redo att blomstra som ett fritt samhälle. Ett sådant samhälle, om man ens kan benämna det »samhälle«, skulle inte kräva av oss att vi aktivt skapade det: vi skulle enbart behöva låta snön smälta bort. Tyvärr kräver dock processen att rationellt skapa ett kommunalistiskt, fritt samhälle betydligt mer tanke och arbete av oss. Det räcker knappast att vi anammar en mystifierad idé om ursprunglig oskyldig- och lycksalighet.
Skapandet av ett kommunalistiskt samhälle är framför allt beroende av en ny radikal organisations arbete för att förändra världen – en organisation som har en ny politisk vokabulär för att förklara sina målsättningar samt ett nytt program och ett nytt teoretiskt ramverk för att göra dessa målsättningar sammanhängande. Framväxten av en sådan organisation förutsätter hängivna individer som är villiga att ta ansvar för utbildning och ledarskap. Såtillvida vi inte ska låta ord bli komplett mystifierade och skyla en verklighet som vi har rätt under näsan, måste vi erkänna att ledarskap alltid existerar och inte försvinner på grund av att man försöker dölja detta faktum med hjälp av eufemismer som »militanter« eller, som i Spanien, »inflytelserika militanter«. Låt oss också tillstå att många individer i tidigare grupper som CNT inte enbart var »inflytelserika militanter« utan tydliga ledare, vars synpunkter ägnades – och ofta förtjänade! – mer uppmärksamhet än andras på grund av att de var underbyggda med mer erfarenhet, kunskap och visdom såväl som av de psykologiska karaktärsdrag som krävs för att kunna erbjuda effektiv vägledning. Ett seriöst frihetligt förhållningssätt till ledarskap skulle uppmärksamma ledarnas faktiska existens och avgörande betydelse, helt enkelt för att i större utsträckning kunna etablera formella strukturer och förordningar som effektivt kan kontrollera och modifiera deras aktiviteter eller återkalla dem när medlemmarna beslutar att den respekt de åtnjuter missbrukats eller när ledarskapet övergått i maktmissbruk.
En kommunalistisk rörelse kan inte arbeta med lättsinnigt och preliminärt förpliktigade medlemmar, utan måste arbeta med personer som skolats i rörelsens idéer, procedurer och aktiviteter. Dess medlemmar bör följaktligen uppvisa en seriös förpliktelse till sin organisation – en organisation vars struktur är explicit definierad av en formell konstitution och lämpliga stadgar. Utan ett demokratiskt stadfäst strukturellt ramverk som medlemmar och ledare kan ställas till svars inför, så upphör klart artikulerade ansvarsnormer att existera. Det är i själva verket just när organisationens medlemmar inte längre står till svars inför konstitutionella och stadge-fästade bestämmelser som auktoritära tendenser utvecklas och så småningom leder till rörelsens fall. Frihet från auktoritära tendenser kan bäst tillses genom tydlig, koncis och detaljerad fördelning av makt. Vi är varken hjälpta av föreställningar om att makt och ledarskap är former av »herravälde« eller av att använda frihetliga metaforer som fördunklar verkligheten. Förutsättningarna för organisationers urartning har uppstått just som en följd av misslyckandet att explicit artikulera dessa stadgedetaljer.
Ironiskt nog har inga samhällsskikt ivrigare gjort anspråk på friheten att bryta mot regler än hövdingar, monarker, adel och bourgeoisie. I likhet med dessa har även välmenande anarkister betraktat individuell autonomi som det sanna uttrycket för frihet från civilisationens »konstgjordheter«. I den sanna frihetens rike – det vill säga i det frihetsrike som har aktualiserats som ett resultat av medvetenhet, kunskap och nödvändighet – där är möjligheten att veta vad vi kan och inte kan göra ärligare och mer sanningsenligt i förhållande till den verkliga världen än att fly från ansvaret att känna dess gränser. Som en mycket vis man sa för mer än 150 år sedan: »Människan gör sin egen historia, men inte hur som helst.«
V
Den internationella vänsterns behov av att modigt avancera bortom ett marxistiskt, anarkistiskt, syndikalistiskt eller vagt socialistiskt ramverk till ett kommunalistiskt ramverk är särskilt stort idag. Sällan tidigare i vänsterns politiska idéhistoria har ideologier blivit så vilt och oansvarigt sammanblandade. Sällan har ideologi överhuvudtaget förringats så och sällan har ropet på »Enhet!« under vilka omständigheter som helst uttryckts med sådan desperation. Givetvis ska de olika tendenser som opponerar sig mot kapitalismen enas runt gemensamma ansträngningar att diskreditera och slutligen utplåna marknadssystemet. I sådana strävanden är enhet ovärderligt. Det behövs en enad front bestående av hela vänstern för att gå emot varuproduktionens och varuutbytets väletablerade system – i själva verket dess kultur – och för att försvara de rättigheter som massorna tidigare vunnit genom strider mot förtryckande regeringar och samhällssystem.
Att detta behov är trängande tvingar dock inte rörelsens deltagare att undvika ömsesidig kritik och bör inte leda till att de kväver kritiken av de auktoritära drag som finns hos antikapitalistiska organisationer. Minst av allt förutsätter det att de kompromissar med sina olika programs integritet och identitet. Den stora majoriteten av deltagarna i dagens rörelse är oerfarna unga radikaler som har växt upp i en tid präglad av postmodernistisk relativism. Som en konsekvens därav är rörelsen präglad av en kuslig eklekticism i vilken trevande åsikter är kaotiskt förknippade med ideal som borde vila på välgrundade objektiva premisser.(24) I en miljö där klart formulerade idéer inte värderas och ord används på fel sätt, där argumentande förringas som »aggressivt« eller än värre, som »splittrande«, blir det svårt att formulera idéer i debattens smältdegel. Idéer växer och mognar faktiskt inte bäst i en ideologisk plantskolas tystnad och kontrollerade luftfuktighet, utan i dispytens och den ömsesidiga kritikens tumult.
I likhet med det förflutnas revolutionära socialister skulle kommunalister försöka formulera ett program som kräver tillfredsställandet av massornas mest omedelbara behov av exempelvis förbättrade löner, bostäder, parker eller fungerande transporter. Detta minimiprogram skulle syfta till att tillfredsställa elementära behov och förbättra massornas tillgång till de elementära resurser som gör vardagslivet uthärdligt. Maximi-programmet skulle däremot presentera en bild av hur livet skulle kunna te sig under den frihetliga socialismen, åtminstone i den utsträckning ett sådant samhälle går att förutse i en värld som kontinuerligt förändras under inflytandet av till synes oändliga industriella revolutioner.
Kommunalister skulle dock i ännu större utsträckning än tidigare revolutionärer se sitt program och sin praktik som en process. I själva verket skulle rörelsens minimi- och maximi-program förenas i ett övergångsprogram, i vilket varje nytt krav utgör en språngbräda för eskalerande krav som leder till ännu radikalare och slutligen till revolutionära krav. Ett av de mest slående exemplen på ett övergångskrav var den andra internationalens programmatiska krav i slutet av 1800talet på att en folkmilis skulle ersätta den professionella armén. I andra fall krävde revolutionära socialister att järnvägen skulle överföras i offentlig ägo (eller, som syndikalister kunde ha krävt, att den skulle ställas under järnvägsarbetarnas kontroll). Inget av dessa krav var revolutionärt taget för sig men de kunde steg för steg eskaleras till radikalare krav för att uppnå rörelsens maximiprogram. En del skulle beskylla ett sådant tillvägagångssätt för att vara »reformistiskt«, men kommunalister påstår inte att ett kommunalistiskt samhälle kan lagstiftas fram. Vad dessa krav syftar till på kort sikt är att skapa nya regler för kampen mellan människor och kapital; regler som verkligen behövs i en tid då »direkt aktion« förväxlas med protester mot händelser vars dagordningar helt författas av de härskande klasserna.
På det stora hela försöker kommunalismen att rädda en domän där allmänheten kan agera och diskutera – en domän som är på väg att försvinna eller reduceras till ofta menings-lösa sammandrabbningar med polisen, eller till gatuteater som, oavsett hur underfundigt utförd den än är, reducerar allvarliga frågor till förenklade föreställningar som helt saknar instruktivt inflytande. I kontrast till detta strävar kommunalister efter att bygga beständiga organisationer och institu-tioner som kan spela en socialt omvälvande roll i den verkliga världen. Betecknande är att kommunalister inte drar sig för att ställa upp i kommunala val och om de väljs kommer de att använda all den verkliga makt som detta ger dem för att lagstifta fram folkförsamlingar. Dessa församlingar skulle i sin tur till sist ha makten att skapa ett effektivt folkförsamlingsstyre. Såtillvida staden och dess rådsförsamlingar uppstod långt innan klassamhället, är råd baserade på folkförsamlingar inte statsorienterade organ. Vidare är seriöst deltagande i kommunala val önskvärt eftersom det motverkar reformistiska socialistiska försök att välja stats-orienterade delegater genom att peka på den historiska frihetliga visionen om kommunala konfederationer som ett praktiskt, stridbart och politiskt trovärdigt, folkligt alternativ till statsmakt. I själva verket håller kommunalister, som deltar i kommunala val och uttryckligen fördömer deltagande i riksdagsval, liv i debatten om hur frihetlig socialism kan uppnås – en debatt som nu har gått på sparlåga i åratal.
Vi bör inte bedra oss själva om hur, eller med andra ord med vilka medel, vi kan omvandla vårt existerande irrationella samhälle till ett rationellt samhälle. Vi har ännu inte bestämt hur vi ska gå tillväga för att omvandla det bestående samhället och vi står inför enorma problem. Men såvida nuvarande och framtida generationer inte tvingas till fullständig underkastelse av en kultur baserad på vämjelig beräkning, såväl som av polis med tårgas och vattenkanoner, så kan vi inte avstå från att slåss för de friheter vi har och försöka vidga dessa till ett fritt samhälle var än denna möjlighet ges. I skuggan av den vapenarsenal och de medel för miljöförstöring som finns att tillgå idag kan vi åtminstone vara förvissade om att en »sista strid« inte kan skjutas på framtiden i all oändlighet. Vad som står helt klart är att människor är alltför intelligenta för att inte leva i ett rationellt samhälle; den mest kritiska frågan vi står inför är huruvida de är förnuftiga nog att uppnå ett.
Översatt av Mats Runvall och Jonathan Korsár
1. Flera mindre kända namn skulle kunna läggas till den här förkortade listan, men jag kommer särskilt att tänka på en person: ledaren för vänstersocialisternas revolutionära parti, Maria Spiridonova, vars anhängare var till synes ensamma om att föreslå ett fungerande revolutionärt program för det ryska folket 1917-1918. Att vänstersocialisterna misslyckades med att implementera sina politiska insikter och ersätta bolsjevikerna (med vilka de från början delade plats i den första sovjetiska regeringen) ledde inte enbart till deras eget nederlag utan bidrog också till de revolutionära rörelsernas katastrofala misslyckande under århundradet som följde.
2. Se Karl Marx Grundrisse för denna dialektik. På svenska: Till kritiken av den politiska ekonomin (Proletärkultur, Göteborg 1981).
3. Det återstår för övrigt fortfarande att avgöra vad »mogen«, för att inte tala om vad »sen« eller »utdöende« kapitalism är för något.
4. Ärligt talat betraktar jag denna motsättning som mer fundamental än profitkvotens ofta omärkliga tendens att falla och därigenom göra kapitalistiskt utbyte omöjligt – en tendens som marxister tillskrev en avgörande roll under 1800talet och i början av 1900talet.
5. »Bread and Puppet« är en progressiv teatergrupp med sin bas i Vermont i USA som sedan 1960-talet ofta deltagit på stora demonstrationer. /Ö.a.
6. I strid med Marx försäkran om att en samhällsform försvinner endast när den utmattat sin kapacitet för ny teknologisk utveckling, befinner sig kapitalismen, ibland i skrämmande utsträckning, i ett tillstånd av permanent teknologisk revolution. Marx misstog sig alltså: det krävs mer än teknologisk stagnation för att göra slut på detta samhällssystem. När nya stridsfrågor utmanar giltigheten hos hela systemet så kommer de politiska och ekologiska domänerna att bli allt viktigare. Alternativt står vi inför möjligheten att kapitalismen river ner hela världen, lämnar efter sig inte mycket mer än aska och ruiner, och därigenom förverkligar det »kapitalistiska barbari« som Rosa Luxemburg varnade för i sin Juniusbroschyr.
7. Jag använder ordet extraordinära eftersom Europa, med marxistiska mått mätt, fortfarande var objektivt oförberett för en socialistisk revolution 1914. Stora delar av kontinenten var faktiskt ännu inte koloniserade av den kapitalistiska marknaden och borgerliga samhällsrelationer. Proletariatet – då en försumbar minoritet av befolkningen i ett hav av lantbrukare och småproducenter – hade ännu att mogna till en betydande kraft som klass. Trots den smälek som östs över Plekhanov, Kautsky, Bernstein et al., så hade dessa en bättre förståelse än Lenin av den marxistiska socialismens misslyckande att tränga sig in i det proletära medvetandet. Luxemburg å sin sida stod åtminstone med en fot i det så kallade »socialpatriotiska« lägret och en i det »internationalistiska« vad gäller hennes syn på det marxistiska partiets funktion. Detta till skillnad från Lenin – hennes principiella motståndare bland krigstidens socialister i den så kallade »organisationsfrågan« – som under alla omständigheter var beredd att etablera en »proletär diktatur«. Det första världskriget var på inget vis oundvikligt och det genererade demokratiska och nationalistiska revolutioner snarare än proletära. (Ryssland var under bolsjevikiskt styre i detta avseende inte en »arbetarstat« i större utsträckning än de ungerska och bayerska »sovjetrepublikerna«.) Inte förrän 1939 stod Europa inför ett oundvikligt världskrig. Den revolutionära vänstern (vilken jag tillhörde på den tiden) gjorde uppriktigt sagt en generalmiss när den antog den så kallade »internationalistiska« positionen och vägrade att stödja de allierade (oaktat deras imperialistiska defekter) i kampen mot det tredje riket – världsfascismens avantgarde.
8. Till exempel förkastade Kropotkin demokratiska procedurer för beslutsfattande: »Majoritetsstyre är lika bristfälligt som någon annan styrelseform«, hävdade han. Se Peter Kropotkin, »Anarchist Communism: Its Basis and Principles«, i Kropotkins Revolutionary Pamphlets, redigerad av Roger N. Baldwin (1927; omtryckt av Dover, New York 1970), s. 68. På svenska: Den anarkistiska kommunismen (1933; omtryckt av Brand, Göteborg 1975).
9. Distinktionen mellan politik och statskonst har jag till exempel gjort i From Urbanization to Cities: Toward a New Politics of Citizenship (1987; reviderad utgåva av Cassell, London 1995), s. 41-43 och 59-61.
10. Om socialekologi, se Murray Bookchin The Ecology of Freedom: The Emergence and Dissolution of Hierarchy (Cheshire, Palo Alto 1982); The Modern Crisis (Black Rose Books, Montreal 1987); och Remaking Society (Black Rose Books, Montreal 1989). De två sistnämnda böckerna är slut på förlaget, men några kopior kan eventuellt erhållas från Institute for Social Ecology, Vermont (www.social-ecology.org).
11. På engelska betecknas denna »libertarian municipalism«. Se förordet til Murray Bookchins svenska essäsamling Perspektiv för en ny vänster (Frihetlig Press 2003) om du vill ha en redogörelse för hur vi översatt detta begrepp. Observera hur som helst att författaren här med »kommunalism« syftar på engelskans »Communalism«. /Ö.a.
12. För flera år sedan, när jag fortfarande identifierade mig som anarkist, försökte jag formulera en distinktion mellan »socialanarkism« och »livsstilsanarkism«, och jag skrev en esså som identifierade kommunalismen som »anarkismens demokratiska dimension« (se Left Green Perspectives, nr 31, oktober 1994). I svensk översättning återfinns en reviderad variant av denna essä med titeln »Den frihetliga socialismens demokratiska dimension« i essäsamlingen Frihetlig Socialistisk Politik (Frihetlig Press, Stockholm 2001). Jag tror inte längre att kommunalismen endast är en av anarkismens »dimensioner«, demokratisk eller annorlunda. Snarare utgör den en distinkt ideologi med en revolutionär tradition som fortfarande återstår att utforska.
13. Givetvis modifieras dessa poänger i kommunalismen: till exempel utvidgas marxismens historiska materialism, som förklarar klassamhällets uppkomst, genom socialekologins förklaring av hierarkins antropologiska och historiska uppkomst. Marxismens dialektiska materialism överskrids i sin tur av den dialektiska naturalismen, och den anarkokommunistiska uppfattningen om en väldigt löst sammanhållen »federation av autonoma kommuner« ersätts av en konfederation från vilken beståndsdelarna, som fungerar på ett demokratiskt sätt genom medborgarförsamlingar, endast kan dra sig ur om den samlade konfederationen godkänner detta.
14. Vad som är överraskande med denna fåordiga ordboksdefinition är att den i stort sett är riktig: Jag vill endast opponera mig mot dess formuleringar »så gott som autonoma« och »löst sammanknutna«, vilka antyder ett inskränkt och partikularistiskt, till och med ansvarslöst förhållande mellan konfederationens delar och dess helhet.
15. Redan i början av 1970talet skrev jag om kommunalistisk politik i »Spring Offensives and Summer Vacations«, Anarchos, nr. 4 (1972). Mina viktigaste arbeten innefattar böckerna From Urbanization to Cities (1987; rev. utgåva av Cassell, London 1995) och The Limits of the City (Harper Colophon, New York 1974), samt essäerna »Theses on Libertarian Municipalism«, Our Generation [Montreal], vol. 16 nr. 34 (våren/sommaren 1985); »Libertarian Municipalism: An Overview«, Green Perspectives, nr. 24 (oktober 1991), »Radical Politics in an Era of Advanced Capitalism« samt »The Meaning of Confederalism«. De två sistnämnda essäerna återfinns i översatt form, liksom uppgift om deras ursprungliga publiceringsplats, i boken Perspektiv för en ny vänster. För en koncis sammanfattning, se Janet Biehl, The Politics of Social Ecology: Libertarian Municipalism (Black Rose Books, Montreal 1998). Den sistnämnda boken ska snart komma ut på svenska.
16. För en sådan diskussion, se min essä »The Ghost of Anarchosyndicalism«, Anarchist Studies, vol. 1, nr. 1 (våren 1993). På svenska: »Anarkosyndikalismens vålnad« i tidskriften Frihetlig Press, nr. 5 (januari 2000).
17. En av de stora tragedier som drabbade såväl den ryska revolutionen 1917 som den spanska 1936, var att massorna inte lyckades förvärva mer än den ringaste kunskap om social logistik och om de komplexa sammanlänkningar som är förknippade med att tillhandahålla det moderna samhällets livsförnödenheter. Arbetarna var faktiskt oförmögna att ta verklig kontroll över fabrikerna så länge de personer som hade kunskap om hur man administrerar produktiva företag och städer var anhängare av den gamla regimen. För att driva dem var de istället tvungna att lita på »borgerliga specialister« som stegvis gjorde dem till offer för en teknokratisk elit.
18. Jag har tidigare diskuterat arbetarnas omvandling från klassvarelser till medborgare i bland annat From Urbanization to Cities (1987; reviderad utgåva av Cassell, London 1995) och i »Workers and the Peace Movement« (1983), tryckt i The Modern Crisis (Black Rose Books, Montreal 1987).
19. Aristoteles, Politics (1252[b] 16), övers. Benjamin Jowett, i The Complete Works of Aristotle, Revised Oxford Translation, red. Jonathan Barnes (Princeton University Press, 1984), vol. 2, s. 1987. På svenska, se Aristoteles, Politiken, övers. Karin Blomqvist (Paul Åströms förlag, Jonsered 1993).
20. Som ett frihetligt ideal för mänsklighetens framtid och en genuin frihets-domän, misslyckas den atenska polis att uppfylla stadens ultimata löfte. Dess befolkning innefattade slavar, underordnade kvinnor och rättslösa främlingar. Endast en minoritet av de manliga medborgarna ägde medborgerliga rättigheter, och de styrde staden utan att rådfråga en stor del av befolkningen. Materiellt var polis stabilitet beroende av sina ickemedborgares arbete. Detta är exempel på några av de monumentala misslyckanden som framtidens kommuner måste rätta till. Polis är hur som helst betydelsefull, inte som ett exempel på en frigjord gemenskap, utan på grund av dess fria institutioners funktionalitet.
21. Aristoteles, Politics (1252 [b] 2930), övers. Jowett; min kursivering. Orden från den grekiska originaltexten hittar man i Loeb Classical Library edition: Aristotle, Politics, övers. H. Rackman (Harvard University Press, 1972), samt i ovan nämnda svenska utgåva.
22. Lefrancais citeras i Peter Kropotkin, Memoirs of a Revolutionist (Horizon Press, New York 1968), s. 393. Jag är själv tvungen att deklarera detta idag. I slutet av 1950talet verkade anarkismen, som då var en knappt urskiljbar tendens i USA, vara tillräckligt öppen för att jag inom dess ramar skulle kunna utveckla socialekologin, såväl som de filosofiska och politiska idéer som senare skulle få beteckningarna dialektisk naturalism och »libertarian municipalism«. Jag visste mycket väl att dessa idéer inte var traditionell anarkism, särskilt inte mitt begrepp »bortom knappheten« [på engelska »postscarcity«] som implicerade att ett modernt frihetligt samhälle måste baseras på avancerade materiella förutsättningar. Idag ser jag att anarkismen förblivit den väldigt förenklade, individuella och antirationella psykologi som den alltid varit. Mitt försök att rädda anarkismen under beteckningen »socialanarkism« har i stort sett varit ett misslyckande och jag upplever idag att den term som jag använt för att benämna mina uppfattningar måste ersättas med begreppet kommunalism, ett begrepp som sammanhängande integrerar och går bortom de mest vitala delarna av de anarkistiska och marxistiska traditionerna. Den senare tidens försök att använda ordet anarkism som ett täcke för att skyla de ofta rikliga meningsmotsättningar som vi finner under denna rubrik och även hylla dess öppenhet inför »meningsskiljaktigheter« gör ordet »anarkism« till en fras som betecknar alla möjliga tendenser som borde vara i skarp konflikt med varandra.
23. För en diskussion om de mycket påtagliga problem som var förbundna med anarkisters förakt för makt under den spanska revolutionen 1936, se denna artikels appendix: »Anarkismen, den spanska revolutionen och maktfrågan«.
24. Observera att med objektiva syftar jag inte enbart på existerande entiteter och händelser, utan också på potentialer som kan uppfattas rationellt, fostras och tids nog aktualiseras i form av vad vi snävt skulle kalla realiteter. Om termen objektiv endast syftade på att något går att ta på, skulle inget ideal eller löfte om frihet vara en objektivt välgrundad målsättning såtillvida det inte existerade under näsan på oss.